The Who y el techo que se cuartea
The Who y el techo que se cuartea
Ljudet, utvecklingen och svensk metal
"The Who bryter rekord med 126 decibel, Clutch rör med blues och rock på motorcykel, och det nordiska black metal från Tribulation: allt i en timme av sändning utan hörselprotektor."
Relato & Archivo Sonoro
The Who går inte bakåt. Med 126 decibel bryt de Guinness-rekordet från 1976 och återuppläser det i en live-skiva som släpptes den 31 maj. I [05:41], 'Baba O'Reilly' startar programmet med en energi som verkar dra lyssnarna ut ur sina hem. Ljudet är inte bara en teknisk fråga, det är en filosofi: om det inte gör dig hörselskadad, är det inte tillräckligt. Och om Motorhead nådde 130 decibel och taket sprack, vad skulle inte The Who göra med en orkester på Wembley?
Sedan, i [12:39], kommer R.E.M. som en viskning från 80-talet. 'Radio Free Europe' är inte bara en sång, det är ett märke. 1983, när glam rock och pop dominade, dök R.E.M. upp på universitetsradiostationer med ett ljud som var punk, rock och något mer. Marshall beskriver det som 'omöjligt att beskriva', och så är det. Det är inte grunge, inte power pop, det är fröet till allt. I [12:39], verkar Michael Stipes riff vara ett minne: alternativ rock föddes inte på 90-talet, det föddes när R.E.M. kallade det så.
Clutch kommer i [19:51] med 'Boogeyman Blues', en sång som verkar vara en blandning av blues, rock på motorcykel och stoner rock. Neil Fallon sjunger som om han var på en motorväg i mörkret, med neonljus och en gitarr som aldrig stannar. Marshall beskriver dem som en grupp som utvecklats utan att förlora sin essens. 'Boogeyman Blues' är inte bara en ny sång, det är ett bevis på att Clutch inte behöver dubbelalbum för att sälja, bara samlingar som fortfarande tror på det fysiska.
Avatarium kommer som en storm av svensk doom. I [25:37], 'Bonflower' är en sång som verkar tagen från ett vikingaritual. Ginny Ann Smith sjunger med en röst som påminner om en häxas i skogen, och Leif Edling gitarr verkar som en spjut som går genom tystnaden. Marshall beskriver dem som en grupp som inte bara är från Sverige, utan från ett annat värld. Och så är det, Avatarium låter inte som någon annan, och det gör dem oförgettliga.
I [40:10], Tyrant bryter med engelska och spanska och pratar på svenska. 'Face the Tyrant' är en sång som verkar som en mörk dikt, med riffs som drar sig som skuggor. Jacob Lugenberg, hjärnan bakom Tyrant, verkar vara på en annan planet. Marshall nämner att Tyrant är hans mest personliga projekt, och det känns. Det finns ingen översättning, ingen nödvändighet. Musiken talar för sig själv, och svenska, även om det känns märkligt, blir ett universellt språk för metalister.
Tribulation stänger programmet i [51:03] med 'Hamartia', en sång som blandar black metal med doom. Det är kallt, mörkt, men också melodiskt. Marshall nämner att Jacob Lugenberg inte längre är i bandet, men hans påverkan finns där. 'Hamartia' är inte bara en sång, det är en stämning. Och även om Ghost inte är metal för alla, för de som förstår det, är det en upplevelse. Koncerter den 18 september har inte några biljetter kvar, men för de som lyssnar, är de redan där.
I [57:40], reflekterar Marshall över metalister som kritiserar, över de som inte förstår. Men han behöver inte förstå det. Han behöver bara lyssna. Och på en timme har The Who, R.E.M., Clutch, Avatarium, Tyrant och Tribulation gjort det: omvandla ljudet, utvecklingen och svensk metal till något som inte kan ignoreras.
Pistas Sonoras de la Emisión
8 cortes- 01
Baba O'Reilly
The Who
- 02
Radio Free Europe
R.E.M.
- 03
Boogeyman Blues
Clutch
- 04
Boogeyman Blues
Clutch
- 05
Bonflower
Avatarium
- 06
Face the Tyrant
Tyrant
- 07
No Respect
Second Son
- 08
Hamartia
Tribulation
Transcripción del episodio
Automatisk översättning från spanska · tidsstämplarna hoppar i ljudet
Connecta med Gitlox.
Hej alla, goda eftermiddagar, och så börjar vi med dagens middagsprogram, torsdag. Hoppas ni har haft en bra torsdag hittills, hoppas ni har det bra, hoppas ni inte har haft för tung jobb, hoppas ni inte har haft trafikproblem eller andra problem. Och så börjar vi med denna klassiska sång som heter Baba O'Reilly, ni vet säkert att det är The Who, och om ni inte känner till The Who så är de väldigt bra eftersom de var i en grotta under de sista 40 åren.
Okej, så presenterar vi dem, de är en engelsk grupp, och detta kommer från en live-skiva som de spelade tillsammans med Wembley-orkester, och detta var också på Wembley-stadion, det var 2019, men de har just släppt det på plattformarna denna 31 maj.
Och för The Who är 31 maj en viktig dag eftersom de i 1976 slog Guinness-rekordet genom att göra 76 000 fans hörsjuka där i deras England. Och det var på grund av den höga volymen, de nådde 126 decibel.
Och så slog de rekordet, de tog över tronen från Deep Purple som hade 117 decibel. Och så tog de över det och The Who hade då rekordet i Guinness. Och senare så nådde Motorhead 130 decibel i Newcastle.
Så stor var vibrationen från ljudet att taket sprack av ljudvågen, och på ett sätt är det farligt, både fysiskt för byggnaden eller platsen där ni är, och för öronen på de som närvarar, det är väldigt farligt. Därför är det ibland bra att också ta med hörschoner eftersom vissa grupper kan ha mycket hög ljudnivå, eller om akustiken inte är så bra i platsen kan det bli vibrationer som studsar runt.
Det är ju fråga om ljudvågor, och det kan skada öronen och det kan vara permanenta skador, så använd alltid dessa hörschoner som säljs, både professionella och icke-professionella fungerar eftersom vissa grupper har ett ljud som är väldigt starkt, och då kan de höga tonerna lydas väldigt illa, men så är det, och ta det med i beaktande, normalt sett är decibelstandarden 110.
Ja, så tänk på det, Motorhead med sina 130, Deep Purple med sina 117 och i denna gång som vi pratade om The Who, 126 decibel. Ja, 31 maj 1976, och jag måste tänka att det var därför de släppte just detta skivor den 31 maj. Så där är det intressanta fakta för veckan. Tack för att ni är anslutna till La Señal live på kyclopsradio.com. Tack för att ni är med.
Spelar upp detta ljudfil på Spotify eller Apple Podcast och andra plattformar. Tack till alla, till var och en av er. Jag är Jorge Marshall och vi är i middagsprogrammet med torsdagspremier.
Och, detta är en premiär, eller inte? Eftersom det var ett album som inte sett dagens ljus förrän bara för några veckor sedan. Så där har vi en premiär av The Who, eller snarare en återutgivning. Och här så att ni kan kolla, ett livealbum som är ganska, ganska bra med orkesterinslag. Så där har ni det, för att ni ska lyssna på det och få era onkels och föräldrar att dansa, som säkert gillar The Who och säga 'Åh, son!'
Du lyssnar på något bra. Du vet ju, va? Den typiska tätten. Han säger, åh, du vet ju musik, kille. Mycket bra, så tack. Hur har ni varit? I går gjorde vi inte programmet på grund av att vi hade några saker att ta hand om och vi hade allt planerat, men det blev för sent och vi kom inte. Så att starta programmet för sent, kännaren kanske redan inte var ansluten och nej, ta ut ur vågen. Bättre lät oss lämna det till nästa vecka, det som vi hade färdigt.
de var riffs från Latinamerika och ju, nu är det världens premiärer från olika delar av världen och om vi har musik, musik från olika delar, även från ett annat språk, så kommer det att vara ganska riktigt, men ju, lät oss gå snabbt annars blir det för sent och lät oss gå med en klassiker som vi påminner om, detta kommer att vara från bandet ARIEM
Explora el archivo completo de El Programa de Mediodía
Emisiones anteriores, rarezas y crónicas sonoras del programa.