Una voz que definió al metal se va
Una voz que definió al metal se va
Rösten hos D'Anno och ekot av det mörka
"Phantom of the Opera ekar med Paul D'Anno, en röst som var rå och kraftfull, som avlämnade den här måndagen. Från där dyker programmet in i det mörka med Son Imaginary och post-punk som inte är för alla."
Relato & Archivo Sonoro
Programmet börjar med en kondoleansante. Phantom of the Opera, den sång som definierar Iron Maiden, ljuder med Paul D'Anno, bandets första sångare. Värd, Jorge Marshall, ger D'Anno en eftertidshommage, som avled samma dag som programmet. Hans röst, rå och med punkinslag, blir en påminnelse om en mer rå och autentisk etta i metallen. Marshall nämner att med Bruce Dickinson blev Iron Maiden mer stilistiskt, men med D'Anno var allt mer rått, mer autentiskt. Tributen är inte bara en sång, utan två: Phantom of the Opera och Nuclear Breakdown från Paul D'Anno Battleson, ett band som efterliknade Iron Maiden i sina första år. Det är en hommage som inte stannar vid det uppenbara, utan tar upp D'Annos musikaliska utveckling och hans arv från turnéer och inspelningar senare.
Från 24 minuter in i programmet vrids det mot det mörka med Son Imaginary. Marshall beskriver bandet som en av de stora representanterna för mexikansk dark wave, med en blandning av dansbar elektronik och fiol. Värd pratar om hur bandet har blivit populärt i Europa och hur deras ljud, inspirerat av Oaxaca, teater och poesi, passar perfekt in i hallovinstemningen. Sången Agogot, med mörka och atmosfäriska rytm, är första steget i en resa genom post-punk och gothic rock. Marshall nämner att Son Imaginary inte bara låter bra utan också klär upp och teatraliserar, något som gör det ännu mer intressant i en tid där reggaeton och pop dominerar.
Från 28 minuter in i programmet fokuserar det på post-punk, ett genre som Marshall bekänner inte vara hans favorit. Han jämför det med 80-talspop, där artister som Miguel Bosé använde liknande ljud. Marshall nämner att han växte upp med idén att post-punk var musik för män, något som avlägsnade honom från genren. Ändå undviker han inte att inkludera en del av Prismatic Shapes, ett gothic rock-band med New Wave-inverkan. Värd hyllar deras ljud, särskilt i sånger som El Rey de la Noche, där basen ekar kraftfullt och rytm är oupphörlig. Prismatic Shapes beskrivs som ett band som blandar det lokala med det universella, en berättelse fylld med magisk realism och atemporalitet. Marshall jämför till och med deras sånger med traditionell post-punk, och noterar att även om det inte är hans stil, finns det ögonblick där ljudet påverkar honom.
I programmets sista minuter fördjupar sig Marshall i Annie Clark, känd som Saint Vincent, som släppte en spanska version av sitt album All Born Screaming. Hombre Roto är den valda sången, en som, enligt Marshall, inte är så dålig men inte heller perfekt. Värd nämner att Clark sannolikt tog inspiration från Bon Jovi, som hade framgång med spanska versioner. Programmet avslutas med Los Peyotes, ett band som inte fruktar satire. La gente es una mierda, sångens titel, är ett exempel på deras direkta och råa stil. Marshall avslutar programmet med ett tack och en löftelse om mer innehåll på Spotify, lämnar kvar idén att post-punk, även om det inte är för alla, ändå förtjänar uppmärksamhet.
Programmet är inte bara en musikguide utan också en reflektion över hur musiken utvecklas och hur artister försöker anpassa sig till nya publik. Från D'Annos hommage till insatserna i det mörka visar programmet hur metal, dark wave och post-punk fortfarande är levande krafter inom musikscenen.
Pistas Sonoras de la Emisión
10 cortes- 01
Phantom of the Opera
Iron Maiden
- 02
Nuclear Breakdown
Paul D'Anno Battleson
- 03
Agogot
Son Imaginary
- 04
Empty Process
Prismatic Shapes
- 05
El Rey de la Noche
Prismatic Shapes
- 06
The Mind Mundi
Miguel Bosé
- 07
Margarita
Lucía Méndez
- 08
Margarita
Miguel Bosé
- 09
Hombre Roto
Annie Clark
- 10
La gente es una mierda
Los Peyotes
Transcripción del episodio
Automatisk översättning från spanska · tidsstämplarna hoppar i ljudet
Connecta med Kyclops.
Det som slutar heter Phantom of the Opera av Iron Maiden, från deras första album, och Paul Diano var sångaren, och just idag, måndag den 22 oktober 2024, lämnade han denna värld, lämnade denna dimension, lämnade denna konsumistiska och materialistiska dimension, och så, han dog på 66 års ålder. Därför började vi med låten...
som kanske var hans största framgång, den låt där han medverkade och som är den mest lyssnade, så, här är det lilla minnesmärket vi gjorde, det är en långare sång, vi vet att den är väldigt populär, men vi kunde inte låta detta tillfälle passera utan att göra ett litet minnesmärke till Paul Viano.
Välkomen och goda eftermiddagar till er alla. Tack för att ni är anslutna till det live-signal på kyclopsradio.com och tack också för att ni lyssnar på vår version av framtiden på Audacy, iVox, Spotify och Apple Podcast. Tack så mycket till er alla. Jag är Jorge Marshall och vi är här. Och jag säger vi är här eftersom vår produktion också är här. Tack så mycket produktion för att ni är här. Det är Skynet.
Och så, tack så mycket. Välkomen. Hur går det för er på denna regniga måndagen? Goda eftermiddagar. Jag hoppas att ni är blöt, hoppas att ni är varma eller bara hoppas att ni har det bra och att det inte är för tungt med arbete eller någon annan aktivitet ni gör, oavsett om det är skola eller bara att vara hemma. Tack så mycket till er alla. Jag hoppas att ni är okej. Och så...
Som jag sa, började vi med en låt från Iron Maiden, kanske den mest populära, där Paul Diano medverkade, och som var deras första sångare, men snarare var han deras andra sångare, han var första på studiotagen, och så, han var där från 1977 till 1981, spelade in deras första album från 1980 och spelade in Killers från 1981. Det är värt att notera att...
Jag gillar Iron Maiden, men jag gillar särskilt denna period med de två första albumen. När jag alltid får frågor säger jag att jag gillar mycket Iron Maiden med Paul Diano, eftersom han hade en lite mer grov ton, hade en känsla som var närmare punken, och så, med Bruce Dickinson så blev Iron Maidens bild eller ljud mycket mer stiliserat, och det låter bra, säger jag ja.
Det låter mer professionellt och kanske skulle Iron Maiden inte vara vad de är idag utan Bruce Dickinson. Men med Paul D'Anno hade de en mer underground-känsla och jag gillade det mer. Så både musikerna och de lajade in lite mer smuts. Med Bruce Dickinson blev det mycket renare och för mycket stiliserat, säger jag. Och vad jag säger, det är inte dåligt, men jag föredrog dessa två första låtarna, de två första albumen i Iron Maidens historia.
Och så, det visar sig att Paul Andrews, bättre känd som Paul Diano, dog just idag, orsaken är inte helt klar, men vi vet bara att han dog på 66 års ålder. Och så, han har haft många ohälsa, faktiskt så var han på hjulstol.
men trots det fortsatte han att underhålla fansen runt om i världen genom att göra världsturnéer, med mer än 100 shows sedan 2023, så med allt detta att han var sjuk fortsatte han att göra turnéer och fortsatte att spela, och vi såg honom för några månader sedan här i Mexico City, och han såg ut som att han var okej, eller hur?
Ja, klart, han var inte längre samma Paul Diano som vi kände från skivorna när vi öppnade de här böckerna, från de första två skivorna. Men det var ju okej, han hade lite övervikt och var hårslös, men han såg bra ut, såg ganska, ganska bra ut.
Och det var ju så, efter Iron Maiden fortsatte han... spelande, fortsatte att ha band, gjorde just covers av det han spelade med Iron Maiden, men han släppte också många låtar som soloartist, och också med de två banden han hade, som just var Killers och Battlesong, så släppte han många skivor, gjorde speciella uppträdanden i...
Explora el archivo completo de El Programa de Mediodía
Emisiones anteriores, rarezas y crónicas sonoras del programa.